opepp...eller?

Senaste veckan har jag varit inne på akuten två gånger. Mer än vad jag tidigare varit i mitt hela liv. Första gången pga att jag hade UVI och igår pga plötsliga smärtor i mage, rygg och lår. Första gången fick jag penicillin och andra gången kunde de inte hitta någon anledning. Igår dagen mådde jag urdåligt. Efter man har haft en sådan fysisk svacka så kan man inte bli något annat än peppad att springa.

Helt peppad stack jag och pappas kära Janna ut och shoppade springskor och en vindtät jacka. Jag gick som på luft, så glad var jag. Inte helt fel heller för när jag sprang i mina nya skor så var det just på det jag sprang. Luft. Helt otroligt vad man kan hitta på! I dessa skor har man alltså pumpat in luft i. Låter ju helt sjukt, men det är skönt och springa på. Det är så viktigt att ha rätt skor. Att ha rätt grund. Så är det också i resten av livet, har man rätt grund så blir det bättre. Jag har kommit fram till att kärleken är en bra grund. För utan kärlek skulle vi inte gå omkring på jorden, och utan kärlek så blir vi människor ingenting. Därför tror jag på att kärleken är viktigast och ska därför vara min grund. Kärlek till mig själv kommer ju också få mig att fortsätta springa. För då gör jag något jag älskar. Ser du? Kärlek är grunden, precis som bra skor.

ett exempel på kärlek

massor av kärlek

drömma kan man la få göra

Idag har jag varit på gudstjänst och käre pastor Pea snacka om förnyelse och att prova på nya saker. Samtidigt träffar jag på människor som vill vara realister och hålla sina estetiska ungar på verklighetens väg. Vi kan ju drömma så länge vi är barn, men sen när vi blir "vuxna" så måste vi hitta ett yrke och tjäna ihop vårt levebröd som alla andra myrorna i stacken. Inte kan man när man är 25, 30 fortfarande vara på vift. Eller kan man det? Vad är det som bestämmer hur vi ska leva, är det alla andra, eller var och en sitt eget liv? Ja, detta nya äventyr som jag snart ska ge mig ut på, är inte hundra procent klarlagt och jag vet inte såhär innan vad jag ska göra efter min utbildning. Jag tänker att jag har potential. Potential. Detta ord som vi i vårt arbete har upprepat så många gånger att det snart blir ett "småord" (som man säger på "Sista Minuten" i P1). Detta ord som betyder så mycket. Att alla har potential att göra skillnad. Jag har gjort skillnad hos tusentals barn de senaste 2 åren och jag tror att jag kan fortsätta göra skillnad, inte säker på hur, men nu prövar jag detta. Tänker inte skaffa mig ett 9 till 5 jobb bara så att jag kan ha pengar till att åka på charter och bo i en fin lägenhet nu. Det kan jag göra sen, om detta inte funkar. En annan sak jag tänker på, när andra ger upp sin dröm när det verkligen gäller, och skaffar sig ett "riktigt" jobb, då ökas drömmarnas odds, mer möjligheter för oss som fortfarande drömmer. Jag gillar den tanken, fast det låter som om jag skulle livnära mig på andras misslyckanden, och så är det inte. Jag vill gå före och visa att det visst går. Man kan följa sitt hjärta!

Tycker att bara för att man tar steget över tjugo så ska man få fortsätta drömma. Så jag tänker hålla för öronen och skrika bingo när realisterna närmar sig!

hemma

Nu är jag hem hemma och njuter. Sitter fortfarande i nattlinnet och kollar på barnprogram. Det är fint att få komma hem, som ett barn. Skillnaden är att jag nog är vuxen, att jag kan hjälpa till hemma och ta mer ansvar. Något som blir lite för mycket när man är 4 och inget intressant när man är 14. Men ändå kan jag alltid komma hem och känna mig hemma och som tio igen.

I söndags kom jag hem från Frizon, en underbar festival med underbara människor, goa konserter och bad i kalkbrott, sallad och falafel. När kom jag hem igen, denna gång för att gå på min mors konfirmation, fick jag träffa vänner och familj. Mammas konfa är något som jag inte trodde jag skulle få uppleva.

Tror dock att allt mitt roliga har gett mig en förkylning och en stressfraktur i foten. Men det var det ju värt! Haha....


älska hemma!

hej sverige!

Nu sitter jag hemma hos Anna Nyman och skriver några rader, och måste påminna mig själv om att nu har vi åäö hela tiden. Detta är så märkligt, för i England när jag skriver på min dator så är det ju inget problem. Helkonstigt! Bara för att man kommer till Sverige, så blir jag ständigt påmind att min svenska inte är som den brukar. Slinker in ett "yesterday" ibland och ibland avslutar jag en mening kind of like this, in English. Helkonstigt!

Men svensk vill jag vara, inte vill jag vara engelsk, för även om jag blir mer och mer influerad, så har jag aldrig någonsin rullat så mycket köttbullar som på midsommar. Nu är jag hemma. Solen har lyst & regnat har det gjort, svenska sommaren: jag har saknat dig. Det är något speciellt med det svenska sättet hur molnen släpper regnet och lukten ångar från dom heta gatorna, och lika snabbt som regnet kom så kommer solen tillbaka. Vilken kontrast det är mellan England och Sverige!

I söndags var jag så arg på England. Varför skulle det spöregna när jag skulle lämna nyckeln i en brevlåda och släpade på packning? Varför tappade jag min plånbok på marken, glömde av den och gick iväg och beställde en taxi, bara för att avboka den 1 min senare när jag inte kunde hitta plånboken och fick springa över vägen och höll på och bli överkörd av en bil (man är inte så snabb över vägen med 2 resväskor och två påsar när man är dryga en och en halv meter lång!) för att i spöregnet hitta plånboken och vänta på bussen i 15 min istället (för att man kom på att man är ganska fattig och de e ju dumt och betala för taxi när man har köpt dagskort för londons tåg och bussar). Jag kom till slut till Heathrow, efter att jag på jobbet packat om mina för tunga väskor, men då¨var flyget en timma för senat. De var ju inte så farligt men så blev det till slut 3,5 timmas försening och jag kom hem klockan 4 till Lidköping istället för klockan 12.

Nu ska jag åka till Frizon imorron och ser sååå mycket fram emot det!!!