Blandade känslor såhär på en mulig sommardag. Farfar dog i förra veckan, mormor är på sjukhus och det är drygt 2,5 vecka tills Kiall kommer. Jag har ledigt från jobbet, kom hem klockan tre i natt efter häng med Emma i Varnhem och jag har spelat piano i en timma. Mamma och gubben kom precis hem och käkar hamburgare i trädgården.
Det känns konstigt att vara hemma. Som en version av mig själv som lever ett liv som fortsätter ungefär på det sättet som det alltid gjort. Förutom de saker jag nämnt ovan, som inte händer så ofta i ens liv, så är det ju livets gång och det händer tusen saker samtidigt. Saker som hela tiden förändras och som går upp och ner i humörsvängningarna. Det är helt otroligt att en människa kan hålla ihop sig själv överhuvudtaget.
Jag kör på filosofin att man i alla fall ska sträva mot att tänka på att leva i nuet. Men nu, när jag längtar och är orolig samtidigt kan det finnas risk att man snubblar på sig själv, att bli lite viljelös. Som att ligga kvar i sängen och känna efter om det gör ont någonstans. Jag tror att vi alla har ont och har sår på olika sätt, men om vi hela tiden skulle fokusera på det skulle vi inte kunna njuta av livet och vara glada för det vi har.
Dagens visdom är att fokusera på det som är positivt.
ex. visst! Det är mulet ute, men det regnar i alla fall inte!
